Forfatter Martin Holmén – Fem bøger jeg ikke glemmer

– Hvorfor er det så svært at smide bøger væk?

Jeg har min mor i telefonen. Hun er ved at pakke mit barndomshjem på gården i Skåne sammen, fordi min far døde i april og hun flytter i en toværelses lejlighed i det nordlige Mellemsverige, hvor hun kommer fra. Hun taler hurtigere end hun plejer:

– Halvdelen af lastbilen er fyldt med bøger.

Han fik et slagtilfælde i marts, og døde på sygehuset tre uger senere. Farven på hænderne, som mor har foldet på hans bryst, minder om gullige bogsider. Jeg sagde ikke noget om det dengang, og jeg siger ikke noget om det nu, hvor jeg står med telefonen i hånden ved køkkenvinduet. Der ligger en ring af lys over Stockholm i den mørke januaraften. Nogle regndråber rammer vinduet.

– Strindbergs samlede værker skal med, fortsætter hun. Det var din morfars.

Alene det fylder tre hyldemeter i læderbind. Jeg burde flyve ned i løbet af dagen og hjælpe hende, men hun har flyttefolk, og orden på hylderne som en rigid bibliotekar. Jeg vil sikkert bare være i vejen.

– Giv dem til til Korsets Kraft.

Det er den lokale kristne sekt, der driver en genbrugsbutik til velgørende formål.

– Strindberg?!
– De andre, dem du smider ud.
– Selvfølgelig, men alligevel. Hvorfor er det så svært?

Spørgsmålet er retorisk og behøver ikke noget svar. Mor, den pensionerede svensklærerinde, ved det ligeså godt som jeg, og det er begyndt at regne, og selvom hans krop er blevet til aske og asken for længst er blevet til jord, så tror jeg altid at han fryser når det regner, ligesom jeg bekymrede mig for om katten frøs, da den forsvandt i en måned sidste efterår.

Det regnede meget dengang?

Det er en kombination af forfængelighed og flygtighed. Vi vil prøve at eje, hvad der ikke ejes kan, alt det der står mellem omslagene, på linjerne og mellem linjerne. En god bog åbner vidderne i dig. Du må rejse dig i din fulde højde. Din horisont ser ud til at være en forlængelse af en andens. Nogle gange bliver du presset til at huske ting om dig selv, som du har glemt, eller måske endda fortrængt, men nu, når du bliver tvunget til at huske, føles det pludselig ikke så farligt længere eller i det mindste mindre ensomt.

Han ville ikke have valgt det selv. Ikke i den tilstand. De løftede ham op og ned fra sengen med en lille kran. Svælget blev lammet, taleevnen forsvandt, han fik mad gennem en sonde indopereret i maven.

– De vil have mig til at vælge 5 bøger.
– Hvem?
– Danskerne. Som jeg vil have med på en øde ø eller noget i den retning.
– Fem!?
– De er ikke rigtig kloge. Du ved hvordan de er.
– Du skal altid være grov.
– Det har jeg efter far.

”All modern American literature comes from one book by Mark Twain called Huckleberry Finn”, skrev Hemingway. Det var som regel mor der læste for mig, og det føltes helt specielt, når far overtog tjansen ved godnatstunden. Hans brysthår kildede mod min kind, han lugtede altid lidt af sved – af arbejde – hans negle bankede mod bogsiden, når han forklarede et ord. Jeg har aldrig set hans negle mere rene og velklippede, end på hans dødsleje. Jeg græd, da vi nåede til sidste side. Ikke fordi slutningen var videre spændende, tværtimod er den kendt for sine mangler, men fordi vi var ved afslutningen af rejsen, far og jeg. Mississippi-floden blev igen et soveværelse, tømmerflåden – vores tømmerflåde – blev til en seng. Huck og Jim skiltes. ”De mødes nok igen”, trøstede far. Senere i livet førte favoritforfattere som Faulkner, Cormac McCarthy og Flannery O’Connor mig dybere ind i sydens Amerika. Lige nu læser jeg Carson McCullers. Da jeg fandt den samme udgave af Huckleberry Finn i et antikvariat i Stockholm meget senere i livet, købte jeg den. Ikke så meget for at læse den igen, som for at huske. Når alt kommer til alt er den grundlæggende regel ikke at læse om god litteratur. Når jeg tager den ned fra hylden, rammes jeg af det faktum, at Huck er alene i en kano på omslaget, ikke Huck og Jim sammen på hans tømmerflåde.

Doktor Glas af Hjalmar Söderberg er imidlertid en bog, jeg har læst flere gange, hovedsageligt af akademisk interesse. Dagbogsromanen handler om den af ambivalente følelser nedbrudte Tyko Gabriel Glas, om hans længsler og lyster i løbet af en sensommer i Stockholm omkring forrige århundredeskift. Den unge Glas ønsker at gøre èn eneste stor gerning i sit liv. Som gymnasieelev talte den direkte til mig. Söderbergs forfatterskab har lært mig meget om stilistisk stringens. Han skriver forsigtigt og let, som om teksten faktisk er skrevet med fjerpen, med ynde og integritet. Bogen er eksemplarisk kort. Formmæssigt foretrækker jeg (og mine koncentrationsvanskeligheder) virkelig den korte roman. Al ære til Krig og fred, men er Ivan Ilyichs død ikke en mere interessant bog? Det samme gælder forfattere som Nabokov, Duras, Vian og Hemingway – jo kortere, jo bedre. Jeg tror bestemt, at min mor tager Söderberg med sig.

– Hvilke vælger du?
– Det kræver mindst 20 forfattere. Ellers går det ikke.

Enhver kan lære de grundlæggende regler for håndværket og skrive en anstændig bog, men for at skrive god litteratur kræves regelbrydere og risikotagere. Milos Foremans filmatisering af Gøgereden gik over et årti i biograferne i Stockholm, hvilket sandsynligvis siger noget om Sveriges ekstremt komplicerede forhold til både kollektivisme og individuel uafhængighed. Filmen havde en aldersgrænse på 11 år, men det tog far ikke så nøje. Måske var det derfor, jeg var i stand til at identificere mig så stærkt med hovedrollen, da jeg som lille knægt sad i biografmørket med popcorn i favnen. Da jeg læste romanen af Ken Kesey meget senere, blev jeg forbløffet over, hvordan både sprog og fortælling sprængte rammen for, hvad en bog kan være, og hvordan stil og form hænger sammen med temaet: hvordan mental sundhed er baseret på undertrykkelsesmekanismer, der ligner et normalt fængsel, samtidig med at sindsygshospitalet i bogen naturligvis er en afspejling af samfundet som helhed. Litteratur har ikke noget specielt overordnet formål, og en forfatter har ingen moralske forpligtelser, og jeg afskyr når en forfatter prakker læseren en bestemt politisk holdning på, men er lige så henrykt, når han eller hun giver sin stemme til en, som ingen har.

– Hvilke vil du vælge, spekulerer min meget litteraturinteresserede psykolog på dagen efter, hvor problemet er vokset ud over al rimeligheds grænser, og tydeligvis kræver dyre terapitimer. Jeg bevæger mig lidt i fåreskindslænestolen. Mit valg synes for intimt at dele med en psykolog. Hun kommer til at tjene for meget på det. I stedet:

– Problemet er snarere at skrive det ned.
– Sidste gang sagde du, at skrive er at føle.
– Det var nok ikke helt sådan jeg udtrykte mig.
– Du har ikke skrevet i 10 måneder.
– Jeg har forsøgt. Jeg har glemt, hvordan man gør.

Sidste efterår opgav jeg endelig den fysiske bog og købte en af de her tablets. Det blev en forholdsvis let overgang. Jeg havde troet, det ville blive svært. Jeg kan forstørre teksten så meget jeg vil, og er fri for at holde styr på de læsebriller, som jeg har været nødt til at bruge i et par år nu. Den første bog jeg downloadede, blev også sidste års største læseoplevelse. Eksemplarisk kort er den også. Derudover kan det i denne sammenhæng tjene som bevis på, at jeg holder mig ajour og læser moderne litteratur (det gør jeg egentlig ikke). Endvidere binder det min disposition sammen, og hvad er vigtigere end det?

Édouard Louis enkle, men bevægelige anklageskrift mod det franske klassesamfund fremkaldte en del røre,
da den udkom. Det skal indrømmes, at jeg græd mig igennem Hvem slog min far ihjel? For mig blev det også på en eller anden underlig måde et opgør med bogen som et fysisk objekt, med et smukt omslag, med sit eget udseende, lugt og følelse, som et intellektuelt trofæ på boghylden, og tilbage stod kun historien i sin reneste, mest hensynsløse form. Det var i allerhøjeste grad en dobbelt oplevelse.

Jeg ringer til mor igen.

– Hvordan går det?
– Næsten færdig. Får brug for nogle flere kasser. Hvordan går det med dig?
– De får kun fire, danskerne. Eller hvis det er, femten. Det er lidt uklart. Hvordan føles det?
– Det føles tomt, og der er ekko.
– Jeg forstår, siger jeg og kan høre ekkoet af hendes arbejde mellem de nøgne vægge, så tydeligt som var jeg der selv, sukkene, lyden af tapen når hun trækker det af rullen.

Det er tomt men det giver genlyd mor, og det er dig og lyden af dine sysler og at du stadig er til. Al ære og respekt til bøger, men ingen har lært mig så meget om livet og historierne om livet, som dig.

Den her tekst er til dig.

Læs en anmeldelse af Huckleberry Finn

Læs anmeldelser af Doktor Glas

Læs en anmeldelse af Hvem slog min far ihjel
____________________________________________________________________________________________________

Martin Holmén bor i Stockholm, hvor han underviser i historie og svensk.

Harry Kvist trilogien er udkommet i New Zealand, Australien, Frankrig, Italien, Danmark, Norge, Storbritannien og Polen.

Han kan opleves på Krimimessen i Horsens 2020.

Læs mere på Martin Holméns hjemmeside

Læs anmeldelser af hans bøger på Bogrummet

Forfatter fotos: Cato Lein & Peo Bengtsson

_________________________________________________________________________________________________

Artiklen er oversat af Bjarne Jensen med stor hjælp og tak til Lars Poulsen. Læs orginalteksten herunder:

• Varför är det så svårt att slänga litteratur?

Jag har min mor i luren. Hon håller på att packa ihop tillhörigheterna i mitt föräldrahem, gården på den skånska landsbygden, ty min far dog i april och hon skall flytta till en tvårumslägenhet i norra Mellansverige, där hon har sina rötter. Hon talar snabbare än vanligt:

• Halva lastbilen blir full av böcker.

Han fick en stroke i mars och avled på sjukhuset tre veckor senare. Hudtonen på händerna, som mamma lagt i kors över hans bröst, påminde om tonen på ett par gulnade boksidor. Jag sade inget om det då och jag säger inget om det nu, där jag står med telefonen i näven vid köksfönstret. Över Stockholm syns en rundel av ljus i den mörka januarikvällen. Några regnstänk landar på rutan.

• Strindbergs samlade verk skall med, fortsätter hon. De var din morfars.

Bara det är tre metrar skinnband. Jag borde flyga ner över dagen och hjälpa henne men flyttkarlar har hon, och ordning i hyllorna som en rigid bibliotekarie. Förmodligen skulle jag bara vara i vägen.

• Ge dem till Korsets kraft.

Det är den lokala kristna sekten som driver en second hand-affär för välgörande ändamål.

• Strindberg?!
• De andra, de du rensar ut.
• Självklart, men ändå. Varför är det så svårt?

Frågan är retorisk och behöver inget svar. Mamma, den pensionerade svensklärarinnan, vet det lika väl som jag och ute har det börjat regna och fastän hans kropp är aska och askan för länge sedan är jord tänker jag alltid att han fryser när det regnar, som jag oroade mig för att katten frös när han rymde och var borta en månad i höstas.

Hur öste det inte ner då?

Det är en kombination av fåfänga och flyktighet. Vi vill försöka äga det som inte ägas kan, allt det som står mellan pärmarna, i raderna och i tomrummen mellan raderna. En bra bok öppnar vidderna inom dig. Du får sträcka ut dig i din fulla längd. Linjen i din horisont tycks vara en förlängning av någon annans. Ibland pressas du till att minnas saker om dig själv som du glömt, eller kanske till och med trängt bort, men nu, när du tvingas komma ihåg, känns det plötsligt inte så farligt längre, eller iallafall mindre ensamt.

Han skulle inte ha velat det själv. Inte i det skicket. De hissade honom upp och ner ur sängen med en liten lyftkran. Svalget var förlamat, talförmågan borta, han fick näring i en sond inopererad i magen.

• De vill att jag skall välja ut fem böcker.
• Vilka?
• Danskarna. Att ta med till en öde ö eller något liknande.
• Fem!?
• De är inte kloka. Du vet hur de är.
• Du skall alltid vara värst.
• Det har jag efter farsan.

”All modern American literature comes from one book by Mark Twain called Huckleberry Finn”, skrev Hemingway. Det var oftast mamma som läste för mig och det kändes speciellt när pappa tog över godnattstunden. Hans brösthår kittlade min kind, han luktade alltid lätt av svett – av arbete – hans naglar knackade mot boksidan när han förklarade något ord. Jag har aldrig sett hans naglar så rena och välklippta som på hans dödsbädd. Jag grät när vi nådde sista sidan. Inte för att bokens slut är vidare medryckande, tvärtom är det känt för sina brister, utan för att vi var vid färds ände far och jag. Missisippifloden blev åter ett sovrum, flotten – vår flotte – förvandlas till en säng. Huck och Jim gick åt varsitt. ”De ses nog igen”, tröstade far. Senare i livet ledde favoritförfattare som Faulkner, Cormac McCarthy och Flannery O’Connor mig djupare in i den amerikanska södern. Just nu läser jag Carson McCullers. När jag långt senare i livet hittade samma utgåva av Huckleberry Finn på ett antikvariat i Stockholm köpte jag den. Inte så mycket för att läsa igen, som för att minnas. Grundregeln är trots allt att man inte skall läsa om bra litteratur. När jag nu tar fram den ur hyllan slås jag av att omslaget föreställer Huck ensam i en kanot, inte Huck och Jim tillsammans på sin flotte.

Doktor Glas av Hjalmar Söderberg är emellertid en bok jag läst flera gånger, framförallt av akademiskt intresse. Dagboksromanen handlar om den av ambivalenta känslor ituslitna Tyko Gabriel Glas, och hans längtan och lustar under en sensommar i Stockholm runt förra sekelskiftet. Den unge doktorn vill utföra en enda stor handling i sitt liv. Som gymnasist talade den direkt till mig. Söderbergs författarskap har lärt mig enormt mycket om stilistisk stringens. Hans skriver återhållsamt och lätt, som texten faktiskt är författad med fjäder, med grace och integritet. Boken är föredömligt kort. Formmässigt föredrar jag (och mina koncentrationssvårigheter) egentligen kortromanen. Krig och fred i all ära men är inte Ivan Iljitjs död en intressantare bok? Samma sak gäller för författare som Nabokov, Duras, Vian och Hemingway – ju kortare, desto bättre.) Jag tror definitivt att min mamma packar med Söderberg i flytten.

• Vilka skall du välja?
• Det blir ju till att dra in minst tjugo författarskap. Annars går det inte.

Vem som helst kan lära sig grundreglerna i hantverket och skriva en hyfsad bok men för att författa bra litteratur krävs regelbrytare och risktagare. Milos Foremans filmatisering av Gökboet gick över ett decennium på biograferna i Stockholm vilket förmodligen säger något om svenskens oerhört komplicerade förhållande till såväl kollektivism som individuellt oberoende. Filmen hade elvaårsgräns men pappa tyckte inte det var så noga med den saken. Kanske var det just därför jag kunde identifiera mig så starkt med huvudrollen där jag satt som liten parvel i biomörkret med popcorn över byxorna. När jag långt senare läste romanen av Ken Kesey häpnade jag över hur såväl språk och narrativ sprängde ramarna för vad en bok kan vara och hur stil och form korrelerar med temat: hur mentalvården bygger på förtryckarmekanismer liknande ett vanligt fängelse, samtidigt som det aktuella sinnessjukhuset i berättelsen naturligtvis är en avspegling av samhället i stort. Litteratur har inga speciella överordnade syften, och en författare har inga moraliska skyldigheter, och jag avskyr när en författare prackar på läsaren en specifik politisk ståndpunkt, men är lika förtjust när han eller hon lånar sin röst åt den som ingen har.

• Vilka skall du välja, undrar också min mycket litteraturintresserade psykolog dagen efter när problemet har vuxit bortom alla rimliga proportioner och tydligen tarvar dyra terapeuttimmar. Jag skruvar på mig i fårskinnsfåtöljen. Mitt urval känns för intimt för att dela med en psykolog. Hon skulle dra för höga växlar på det. Istället:
• Problemet är snarare att skriva ner det.
• Du sa förra gången att skriva är att känna.
• Det var nog inte riktigt så jag uttryckte mig.
• Du har inte skrivit på tio månader.
• Jag har försökt. Jag har glömt hur man gör.

I höstas övergav jag slutligen den fysiska boken och köpte en sådan där läsplatta. Övergången blev förhållandevis enkel. Jag hade trott att det skulle bli svårt. Jag kan förstora texten så mycket jag vill och tvingas inte hålla reda på de läsglasögon jag har behövt använda sedan två år tillbaka. Den första bok jag laddade ner digitalt kom också att bli förra årets största läsupplevelse. Föredömligt kort är den också. Dessutom kan den i det här sammanhanget tjäna som bevis på att jag håller mig a jour och läser samtidslitteratur (det gör jag egentligen inte). Vidare knyter den ihop min disposition, och vad är väl viktigare än det?

Édouard Louis enkla men rörande anklagelseakt mot det franska klassamhället blev en stor snackis när den kom. Det skall erkännas att jag snyftade mig igenom Vem dödade min far? För mig blev det också på något märkligt sätt en uppgörelse med boken som fysiskt objekt, som vackert fodral med egen look, lukt och känsla, som intellektuell trofé i bokhyllan, och kvar blev bara berättelsen i sin renaste, mest hänsynslösa form. Det var i högsta grad en dubbel upplevelse.

Jag ringer mor igen:

• Hur går det?
• Nästan klar. Behöver några fler kartonger. Hur går det för dig?
• De får bara fyra, danskarna. Eller om det är femton. Det är aningen oklart. Hur känns det?
• Det är lite konstigt. Det är tomt och det ekar.
• Jag förstår det, säger jag och jag hör ekot av hennes stök mellan de kala väggarna lika klart som om jag var där, suckarna, ljudet av packtejpen när hon drar den av rullen.

Det är tomt men det ekar mamma och det är du och ljuden av dina bestyr och du finns kvar. Böcker i all ära, ingen har lärt mig lika mycket om livet, och berättelserna om livet, som du.

Den här texten är till dig.